Om tingens inneboende ondska

Världen är inte god. Och tillvaron kan vara ett helvete. Om man har riktig otur så är helvetet på allvar, som till exempel för människor fångade i krig. Det är svårt att tänka sig något värre.

Sedan finns det också mindre, vardagligare jävelskap, som i jämförelse med krig givetvis inte är någonting alls, men som ändå på någon minut kan förvandla en milt sinnad människa till ett svärande, rödflammigt monster. Och få saker kan kvadda mitt humör så som det förbannade städskåpet.

Städskåpet . . . förlåt, det förbannade städskåpet . . . är utan tvekan det utrymme hemma som genererar mest ilska. Det är nästan alltid ett litet helvete när man ska in där och hämta något, för att inte tala om när något ska ställas tillbaka. Till det förbannade städskåpets försvar handlar det mest - men inte enbart! - om att det är hem för makapärer som dammsugare, sopborstar och andra konstruktionsmässiga missfoster. Saker som aldrig låter sig hämtas eller ställas tillbaka utan att jävlas. Jag läste en gång en teori om "tingens inneboende ondska", och det är något jag ofta tänker på när dammsugarslangen bara vägrar att hålla sig på plats och sina envetna försök att smita ur skåpet drar med sig andra, mer stillsamma ting ut på golvet.

Och jag hoppas att vi en gång pratar om städskåp (och krig) på samma sätt som vi idag pratar om böldpest, spetälska eller magistrar som slog sina elever med linjaler. Som ett gissel som tillhörde en sämre tid och nu aldrig kommer tillbaka.

Så.

Nu känns det bättre.