Femtio

När någon person lika bekant som Michael Jackson dör så är det som om ens egen livslinje fladdrar till lite. Jag kände igen känslan i morse från när såväl Allan Edwall som Charles Bukowski lämnade oss. Eller George Harrison. Till och med Princess Diana, fast jag inte brydde mig om henne medan hon levde. Men den gemensamma nämnaren är naturligtvis att de på gott och ont varit med och definierat ens eget liv och att det hädanefter blir annorlunda.

Det finns mycket att fundera kring när det gäller Michael Jackson. Men det som biter sig kvar hos mig är tanken på att han faktiskt var femtio år. Hur det stod till bakom maskerna och skalen får vi kanske aldrig veta, men på något sätt känns det ändå som om han lyckades med att frysa sin persona till en betydligt yngre människa än en femtioårings.

Att vara femtio innebär olika saker för olika människor. För en del är glaset halvtomt och väl det, för andra är det fortfarande halvfullt. När det gäller Jackson känns det inte otänkbart att det var just jakten på den sjunkande nivån som knäckte honom.