Skoexplosionen

Ja, det var väl det jag trodde. Borde naturligtvis insett att tillverkaren låg i pole position.

Sällskapsdam

Jag fann mig sittandes framför det här dansbandstävlings-programmet som Peter Settman leder . . . och jag satt kvar där i flera minuter utan att flippa vidare. TV-tittarna skulle rösta, givetvis, vad annars skulle folk ha för sig en lördagkväll. Spänningen var . . . ja, ni förstår. Och långsamt närmade sig ett ord . . . ett begrepp, en beskrivning av vad det var jag satt och såg. Och så stod det där, som i eldskrift i vår 32-tummare: Sällskapsdam. Peter Settman är en sällskapsdam, av den nya tiden. Betydligt sämre avlönad per underhållen individ än förr i världen, får man förmoda, men antalet sällskapade lär väl kompensera.

Sällskapsdam.

Ja, det var bara det.

Vit flagg

"Jag tror att hon är gravid."
"Va? Varför tror du det?"
"Jag bara tror det."

När kvinnor emellanåt sagt att anledningen till att de trott någonting eller gissat rätt på det ena eller andra varit deras "kvinnliga intuition", så har jag oftast grymtat lite och undrat - ibland högt, ibland tyst - varför de vill nedvärdera sig själva med denna "intuition". Okej, ibland har det väl sagts som ett skämt, men lika ofta inte.

Det är väl ändå frågan om logiska slutsatser efter att ha sett eller hört någonting konkret, om än svårbeskrivet? Intelligens, helt enkelt.

Jag menar, om jag slänger ur mig att jag tror att Benitez kommer att plocka Javier Mascherano av planen snart, så är det ju för att jag fått ett intryck av spelarens beteende, för att jag har en uppfattning om i vilket skede Liverpool befinner sig i matchen och vad klockan är och för att jag tror mig veta hur managern tänker. Om killen sedan blir utbytt fem minuter senare så hade det alltså ingenting med intuition att göra, utan mina intryck och slutsatser.

Men. Och detta är ett stort men. Ett MEN. När det gäller förmågan att ana andra kvinnors graviditeter ger jag mig. Utan tillstymmelse till ramlösa, "gravidsushi", avbokad massage eller annat finns denna kvinnliga förmåga att inse att någon annan är gravid. Det är ett äkta mysterium.

Kevin Godley Revisited

Om någon undrar vem jag babblar om i profiltexten så är här en länk till Kevin Godley.

Och på tal om röster . . . trots att musiken väl är det närmaste man kan komma en definition på uttrycket "corny", så kan jag ändå inte sluta tycka att det var en massa värme och lockande djup i Karen Carpenters röst, numera tyst sedan tjugofem år. En del stämband vibrerar helt enkelt bättre än andra.

Detta skrivet trots att husguden sedan decennier är Dylan. Men så är det.

Skor

Jag kan se det komma. All spinoff på skor efter att den irakiske reportern vevade iväg sina mot George Bush.

Marknadsföringen av exakta kopior av de irakiska missilerna. Vi får se vilka som hinner först, någon amerikansk entreprenörssjäl eller någon från andra lägret.

Konstverken. "Alltså, symboliken i detta är ju så stark. En sko . . . det lägsta . . . närmast marken . . . som susar genom luften mot denna upphöjda men så hatade President! Fantastiskt!"

Uttrycken. "Nu behöver du ju inte sitta här och kasta skor på mig..." Det borde ju plockas upp reflexmässigt av alla med nosen i mediavinden och minsta anspråk på att vara roliga, nyskapande och vassa. Glans? Batra? Mona Sahlin?

"Saudiarabiens försvarsdepartement meddelade idag att man avslutat upphandlingen av sitt nya närstridsvapen الحذ 1387 (Shoe2009). Vapnet är tänkt att ersätta den automatkarbin som idag är de saudiska truppernas standardvapen. Kontraktet, värt cirka 300 miljoner Euro, gick till danska Ecco." Enhörning?

Nästa sko. Ska vi gissa på Sarkozy? Någon annan statsman kommer helt klart snart att få ducka.

Första skorelaterade skottskadan. Eftersom de franska, eller vilka det nu blir, säkerhetsagenterna inte nödvändigtvis kommer att hinna se att det är skor som ska kastas utan kommer att använda sina vapen i tron att det är farligare saker. Definitivt något för reportrar från "Ballar av stål" att tänka på.

Det stora avslöjandet

I morse på bussen, omgiven av 16-17-åringar och deras nervösa poserande inför varandra, inser jag plötsligt något. Nämligen att det som när jag var i deras ålder emellanåt var en gåta, hur tjejerna tänkte och fungerade, nu är hur enkelt som helst att avkoda. Jag blir nästan lite paff. Vad har hänt? Men det är naturligtvis bara tiden, x antal flickvänner och nu en fru som har hänt. Jag tittar på killarna, vad de känner har jag fortfarande ingraverat i ryggmärgen, även om jag inte är där längre. Jag ser hur osäkra de är bakom all högljuddhet. Och nu ser jag även samma sak hos tjejerna, och förstår dessutom precis varför.

Är det så här det ska sluta? Att man till sist går omkring och förstår allting? Om det är det så begriper jag redan nu de gamlingar som slår fast att nej, nu räcker det och sedan lägger sig ner och dör. Eller går och hämtar hagelbössan.

Det är förmodligen precis därför man som vuxen också måste förbli barn. Inte för att fortfarande kunna lägga sig på golvet bredvid och leka, utan för att kunna förbli frågande.

Gulp.

Noterat under dagen

1. Oavsett vad man har för åsikt i sakfrågan var det svårt att inte tycka att Stefan Sauk gjorde en dålig insats för att försvara IPRED-lagen i Aftonbladets debatt. Det blir väldigt tydligt till vilken grad skådespelare är beroende av bra manus för att låta trovärdiga. Här, när han ska argumentera i egen sak på ett område där hans motdebattander är så mycket mer pålästa, blir det bitvis rent generande.

2. Och Thomas Nordegren är en så stolpig, osmidig programledare i P1 att det vänder och blir underhållande. Det var länge sedan jag hörde någon låta så totalt utan kontroll över sändningen och dessutom med ett tilltal som hämtat från Rundradions dagar. Nordegren är en duktig journalist, som klippt och skuren för att stå vid ett blåsigt brofäste och hojta ögonblicksbilder in till andras program. Men att föreslå honom till att leda ett eget var imponerande modigt. Förmodligen skulle man kunna micka upp kontrollrummet, banda alla kommentarer från producent, programsekreterare, tekniker och liknande och sedan sända det, lätt redigerat, under egen rubrik.

3. De som spenderar sina vardagar arbetandes i leksaksaffärer måste ha ett enormt behov av att tillbringa sina helger i milt champinjonfärgade, ljudisolerade rum, dit inga barn, inga barnvagnar och inga stressade föräldrar äger tillträde. En normal hjärna klarar bara av att tryckas full av så mycket högljudd, rosaglittrande kräm utan att behöva defragmenteras.

En plan för vintern

Det är tungt nu. Än en gång är vi ockuperade av mörkret. Svart och blött vart man än ser och står. Och tyvärr är konsten att överleva en svensk vintrar ingenting man klarar av bättre med åren. Faktiskt blir det tvärtom lite värre för varje gång.

Men jag tror att det är viktigt att ändå försöka få till någon slags plan.

En särskilt viktig del av den planen skulle nog vara att inte höja blicken för mycket. I början av december är det fortfarande ohyggligt långt till våren. Det är . . . nej, tänk inte ens på det. Det är mörkt ute, det går ändå inte att se särskilt långt. En eller två veckor i taget. Man får gräva där man står. Och i avsaknad av snö att gräva i får man gräva efter annat. Det viktigaste här är att man fattar spaden, vad man får fram spelar mindre roll. Men konkreta exempel för en usel onsdag som denna skulle kunna vara att i stället för att ta samma väg hem som alltid gå och se en film i stället. Eller avrunda dagen med middag på krogen. Givetvis med ett glas rött till. Bastu och bubbelpool på det kommunala badhuset är en annan möjlighet. Finanskrisnyheterna i Rapport ser faktiskt bättre ut sedda genom lite klorröda ögon. Man kan också överraska sig själv och sin omgivning med att producera en överdådig middag, kanske göra något man aldrig gjort förut. Förrätt, kanske? Sparris. Avocado. Kantareller. Lite matporr är aldrig fel. Helst med ett antal spänstiga kryddor inblandade och givetvis med ett glas rött till. En lärdom av många vintrar är att det mesta under vintern går bättre med ett glas rött till. Förutsatt att man inte kör plogbil och liknande, förstås.

För att navigera nästa delsträcka i vårt svenska mörkermaraton behöver man göra ett undantag för den föregående delen av planen och höja blicken något. Och då planera in något som ligger en månad eller två längre fram i almanackan. Få saker slår en resa. Så gör det. Planera in en resa. Det spelar återigen mindre roll vart. Vietnam eller Azorerna är kanon, men det går lika bra med Kolmården. Det lär vara riktigt fint i Kolmården. Jag vet inte, jag har inte varit där men om det finns delfiner så brukar det bli bra. Så Kolmården. Eller Rom. Köpenhamn och Lysekil går också bra.

Om man lyckas med att både vara där man är och samtidigt ha det där besöket på Kolmården (eller Saigon) att se fram emot, så tror jag att man har en hygglig chans att överleva till april. Givetvis förutsatt att inte Carolina Gynning dyker upp i röd luva som SVT:s julvärd förstås, för då tror jag tyvärr att det här skeppet sjunker.

Öken

Jag kan inte sova. Treåringen kom inknallande till oss vid halv fyra, kissnödig. När jag fått henne i säng igen var jag klarvaken. Låg och roterade i ett par timmar men nu har jag insett att det inte kommer att gå. Det är ändå snart dags att gå upp. Väckning, välling och Drömmarnas trädgård. Om Teletubbies emellanåt verkar obegripliga så är Drömmarnas trädgård i en klass för sig. Pontipinerna. Ninky-Nonk. Ogg-Pogg. Björn Gedda är svensk berättare, jag vet inte varifrån originalet kommer men det är knappast från något solsystem särskilt nära oss.

Så jag gick upp, satte mig i soffan och skapade en blogg.

Gäääsp.