Ny tid, nytt hopp. Och om det vill sig så kanske USA:s sämste president i modern tid just blivit ersatt med någon som med tiden kommer att kallas för den bäste. Det är naturligtvis naivt att tro att särskilt mycket kommer att ändras från ett år till ett annat, men visst har det ljusnat en smula i horisonten.
Dessutom, även om det ofta känts så de senaste åren - ett land som frambringat någon som Meryl Streep kan inte vara helt hopplöst.
Det blir nog bra.
Inshallah.
onsdag 21 januari 2009
tisdag 13 januari 2009
Om tingens inneboende ondska
Världen är inte god. Och tillvaron kan vara ett helvete. Om man har riktig otur så är helvetet på allvar, som till exempel för människor fångade i krig. Det är svårt att tänka sig något värre.
Sedan finns det också mindre, vardagligare jävelskap, som i jämförelse med krig givetvis inte är någonting alls, men som ändå på någon minut kan förvandla en milt sinnad människa till ett svärande, rödflammigt monster. Och få saker kan kvadda mitt humör så som det förbannade städskåpet.
Städskåpet . . . förlåt, det förbannade städskåpet . . . är utan tvekan det utrymme hemma som genererar mest ilska. Det är nästan alltid ett litet helvete när man ska in där och hämta något, för att inte tala om när något ska ställas tillbaka. Till det förbannade städskåpets försvar handlar det mest - men inte enbart! - om att det är hem för makapärer som dammsugare, sopborstar och andra konstruktionsmässiga missfoster. Saker som aldrig låter sig hämtas eller ställas tillbaka utan att jävlas. Jag läste en gång en teori om "tingens inneboende ondska", och det är något jag ofta tänker på när dammsugarslangen bara vägrar att hålla sig på plats och sina envetna försök att smita ur skåpet drar med sig andra, mer stillsamma ting ut på golvet.
Och jag hoppas att vi en gång pratar om städskåp (och krig) på samma sätt som vi idag pratar om böldpest, spetälska eller magistrar som slog sina elever med linjaler. Som ett gissel som tillhörde en sämre tid och nu aldrig kommer tillbaka.
Så.
Nu känns det bättre.
Sedan finns det också mindre, vardagligare jävelskap, som i jämförelse med krig givetvis inte är någonting alls, men som ändå på någon minut kan förvandla en milt sinnad människa till ett svärande, rödflammigt monster. Och få saker kan kvadda mitt humör så som det förbannade städskåpet.
Städskåpet . . . förlåt, det förbannade städskåpet . . . är utan tvekan det utrymme hemma som genererar mest ilska. Det är nästan alltid ett litet helvete när man ska in där och hämta något, för att inte tala om när något ska ställas tillbaka. Till det förbannade städskåpets försvar handlar det mest - men inte enbart! - om att det är hem för makapärer som dammsugare, sopborstar och andra konstruktionsmässiga missfoster. Saker som aldrig låter sig hämtas eller ställas tillbaka utan att jävlas. Jag läste en gång en teori om "tingens inneboende ondska", och det är något jag ofta tänker på när dammsugarslangen bara vägrar att hålla sig på plats och sina envetna försök att smita ur skåpet drar med sig andra, mer stillsamma ting ut på golvet.
Och jag hoppas att vi en gång pratar om städskåp (och krig) på samma sätt som vi idag pratar om böldpest, spetälska eller magistrar som slog sina elever med linjaler. Som ett gissel som tillhörde en sämre tid och nu aldrig kommer tillbaka.
Så.
Nu känns det bättre.
torsdag 1 januari 2009
Ka-boom!
Jag vet inte hur många kilo svartkrut per capita det handlar om, men i den här skärgårdskommunen skjuts det nyårsraketer och bränns av smällare i en omfattning jag aldrig sett, eller rättare sagt hört, någon annanstans. När tolvslaget närmar sig kan man lika gärna sätta Janne Malmsjö på mute för det brassas av vad som låter som luftvärnspjäser från nästan varenda tomt. Rutorna skallrar, marken skälver. Jag hoppas innerligt att alla eventuella krigstraumatiserade människor från andra länder befinner sig någon annan stans eller har Bilsompropparna på plats, för det låter som om ryssen vore över oss.
Värmdöborna har uppenbarligen valt Nyårsaftonens afton som den tidpunkt på året då man verkligen kan släppa masken och visa upp sitt innersta Hillbilly-väsen. Och jag undrar hur många år det kommer att ta för oss nyligt utflyttade innerstadsbor att vänja oss.
Jag föreställer mig att det måste skickas en hel del hundar härifrån på pensionat över nyår. Har man småbarn kan det också bli jobbigt. Nästan värre än anfallet runt tolvslaget är när tystnaden senare på natten - och det är verkligen tyst på nätterna här ute - bryts av de marodörer som smäller av de bomber som tidigare snedtänt. Halv tre på natten, i den efterföljande barngråten, är det lite svårt att bibehålla en odelat positiv syn på samtliga sina medmänniskor.
Värmdöborna har uppenbarligen valt Nyårsaftonens afton som den tidpunkt på året då man verkligen kan släppa masken och visa upp sitt innersta Hillbilly-väsen. Och jag undrar hur många år det kommer att ta för oss nyligt utflyttade innerstadsbor att vänja oss.
Jag föreställer mig att det måste skickas en hel del hundar härifrån på pensionat över nyår. Har man småbarn kan det också bli jobbigt. Nästan värre än anfallet runt tolvslaget är när tystnaden senare på natten - och det är verkligen tyst på nätterna här ute - bryts av de marodörer som smäller av de bomber som tidigare snedtänt. Halv tre på natten, i den efterföljande barngråten, är det lite svårt att bibehålla en odelat positiv syn på samtliga sina medmänniskor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)