Vårmorgon

Jag vet inte riktigt vad det säger om människans inre landskap, men det är påfallande hur många fler bloggare det är som i olika sammanhang listar saker de tycker illa om än det är som listar saker de gillar. Ilska är naturligtvis en effektiv drivkraft och så har väl just bloggar blivit lite av var mans ventil där man kan släppa på trycket. Bara att det faktum att det faktiskt står där, formulerat och publicerat för världen att ta del av och nicka instämmande till, är förmodligen en av medicinens verksamma substanser. Vår tids terapeutiska boxboll med rätt att kommentera tillbaka. Och den som inte har lust att skriva av sig kan åtminstone läsa av sig hos andra.

Om man någon morgon i mars råkar vakna lite stillsamt och får tid att registrera ljudet av smältande snö som droppar från taket, talgoxarnas enfaldiga men ändå vackra sång i träden runtomkring och man hör treåringen ute i hallen upplysa dockan om att hon kan få godis men måste äta frukost först, då vet man att det finns andra platser i det där inre landskapet, platser där all ilska självdör och ersätts av någonting helt annat.

Sedan kan det vara en särskild utmaning att bevara den här lugna inre platsen när man fem minuter senare slår tårna i byråns ben och det gör så ont att man nästan avlider. Men vad vore livet utan utmaningar?