Femtio

När någon person lika bekant som Michael Jackson dör så är det som om ens egen livslinje fladdrar till lite. Jag kände igen känslan i morse från när såväl Allan Edwall som Charles Bukowski lämnade oss. Eller George Harrison. Till och med Princess Diana, fast jag inte brydde mig om henne medan hon levde. Men den gemensamma nämnaren är naturligtvis att de på gott och ont varit med och definierat ens eget liv och att det hädanefter blir annorlunda.

Det finns mycket att fundera kring när det gäller Michael Jackson. Men det som biter sig kvar hos mig är tanken på att han faktiskt var femtio år. Hur det stod till bakom maskerna och skalen får vi kanske aldrig veta, men på något sätt känns det ändå som om han lyckades med att frysa sin persona till en betydligt yngre människa än en femtioårings.

Att vara femtio innebär olika saker för olika människor. För en del är glaset halvtomt och väl det, för andra är det fortfarande halvfullt. När det gäller Jackson känns det inte otänkbart att det var just jakten på den sjunkande nivån som knäckte honom.

Slow blog

Slow food, slow travel, slow blog...

Den här bloggen ligger helt rätt i tiden.

Hmm...

Om någon, någon gång, hittar den här långsamma bloggen så kommer jag förmodligen att bli lite orolig.

Vårmorgon

Jag vet inte riktigt vad det säger om människans inre landskap, men det är påfallande hur många fler bloggare det är som i olika sammanhang listar saker de tycker illa om än det är som listar saker de gillar. Ilska är naturligtvis en effektiv drivkraft och så har väl just bloggar blivit lite av var mans ventil där man kan släppa på trycket. Bara att det faktum att det faktiskt står där, formulerat och publicerat för världen att ta del av och nicka instämmande till, är förmodligen en av medicinens verksamma substanser. Vår tids terapeutiska boxboll med rätt att kommentera tillbaka. Och den som inte har lust att skriva av sig kan åtminstone läsa av sig hos andra.

Om man någon morgon i mars råkar vakna lite stillsamt och får tid att registrera ljudet av smältande snö som droppar från taket, talgoxarnas enfaldiga men ändå vackra sång i träden runtomkring och man hör treåringen ute i hallen upplysa dockan om att hon kan få godis men måste äta frukost först, då vet man att det finns andra platser i det där inre landskapet, platser där all ilska självdör och ersätts av någonting helt annat.

Sedan kan det vara en särskild utmaning att bevara den här lugna inre platsen när man fem minuter senare slår tårna i byråns ben och det gör så ont att man nästan avlider. Men vad vore livet utan utmaningar?

President Obama

Ny tid, nytt hopp. Och om det vill sig så kanske USA:s sämste president i modern tid just blivit ersatt med någon som med tiden kommer att kallas för den bäste. Det är naturligtvis naivt att tro att särskilt mycket kommer att ändras från ett år till ett annat, men visst har det ljusnat en smula i horisonten.

Dessutom, även om det ofta känts så de senaste åren - ett land som frambringat någon som Meryl Streep kan inte vara helt hopplöst.

Det blir nog bra.

Inshallah.

Om tingens inneboende ondska

Världen är inte god. Och tillvaron kan vara ett helvete. Om man har riktig otur så är helvetet på allvar, som till exempel för människor fångade i krig. Det är svårt att tänka sig något värre.

Sedan finns det också mindre, vardagligare jävelskap, som i jämförelse med krig givetvis inte är någonting alls, men som ändå på någon minut kan förvandla en milt sinnad människa till ett svärande, rödflammigt monster. Och få saker kan kvadda mitt humör så som det förbannade städskåpet.

Städskåpet . . . förlåt, det förbannade städskåpet . . . är utan tvekan det utrymme hemma som genererar mest ilska. Det är nästan alltid ett litet helvete när man ska in där och hämta något, för att inte tala om när något ska ställas tillbaka. Till det förbannade städskåpets försvar handlar det mest - men inte enbart! - om att det är hem för makapärer som dammsugare, sopborstar och andra konstruktionsmässiga missfoster. Saker som aldrig låter sig hämtas eller ställas tillbaka utan att jävlas. Jag läste en gång en teori om "tingens inneboende ondska", och det är något jag ofta tänker på när dammsugarslangen bara vägrar att hålla sig på plats och sina envetna försök att smita ur skåpet drar med sig andra, mer stillsamma ting ut på golvet.

Och jag hoppas att vi en gång pratar om städskåp (och krig) på samma sätt som vi idag pratar om böldpest, spetälska eller magistrar som slog sina elever med linjaler. Som ett gissel som tillhörde en sämre tid och nu aldrig kommer tillbaka.

Så.

Nu känns det bättre.

Ka-boom!

Jag vet inte hur många kilo svartkrut per capita det handlar om, men i den här skärgårdskommunen skjuts det nyårsraketer och bränns av smällare i en omfattning jag aldrig sett, eller rättare sagt hört, någon annanstans. När tolvslaget närmar sig kan man lika gärna sätta Janne Malmsjö på mute för det brassas av vad som låter som luftvärnspjäser från nästan varenda tomt. Rutorna skallrar, marken skälver. Jag hoppas innerligt att alla eventuella krigstraumatiserade människor från andra länder befinner sig någon annan stans eller har Bilsompropparna på plats, för det låter som om ryssen vore över oss.

Värmdöborna har uppenbarligen valt Nyårsaftonens afton som den tidpunkt på året då man verkligen kan släppa masken och visa upp sitt innersta Hillbilly-väsen. Och jag undrar hur många år det kommer att ta för oss nyligt utflyttade innerstadsbor att vänja oss.

Jag föreställer mig att det måste skickas en hel del hundar härifrån på pensionat över nyår. Har man småbarn kan det också bli jobbigt. Nästan värre än anfallet runt tolvslaget är när tystnaden senare på natten - och det är verkligen tyst på nätterna här ute - bryts av de marodörer som smäller av de bomber som tidigare snedtänt. Halv tre på natten, i den efterföljande barngråten, är det lite svårt att bibehålla en odelat positiv syn på samtliga sina medmänniskor.